3. SKOJ OCH PLOJ I FOTOAFFÄREN.

Det började en ny springpojke som hette Lennart. Det var en snäll kille med glimten i ögat. Han brukade jobba ett par timmar varje eftermiddag med postgång och inskrivning av de filmrullar som skulle sändas iväg till labbet.

Eftersom vi var ett ganska ungt gäng så fanns pojkhyssen kvar. Länge hade vi tjatat med Lennart om att klippa av hans slips. På den tiden var klädseln inte fullt så ledig som nu, utan man bar ofta både slips och kavaj . Det var ju på den tiden också all bankpersonal hade mörk klädsel och vit skjorta. Gud nåde den som bröt mot den seden. EN DAG kom det in ens nygg tjej i affären och jag sade till Lennart som rodnande stod inför skönheten, "nu klipper jag av Dig slipsen ", dock inte så högt så kunden skulle höra det. Lennart viskade något tillbaka om att det vågar Du inte. Sagt och gjort, fram med långa saxen och ett raskt klipp mitt inför den skönas åsyn. Lennart blev blodröd i ansiktet och flickan framför honom sade, " det var taskigt gjort ", och jag skämdes samtidigt som jag tyckte det var roligt. Nästa dag blev Lennart förärad ett set bestående av slips, strumpor och näsduk i samma härliga ljusblå färg som en ursäkt.

Några dagar eller möjligtvis en vecka senare kom Lennarts hämnd på mig. Affären låg i ett stort centralt hyreshus innehållande en hel del affärer samt en bank. I källaren hade vi vårat lager. Till källaren tog man sig antingen via en trappa eller hiss, vilken låg vägg i vägg med vårt lager. Källargången passerades av många människor som var anställda i något av företagen i huset för att nu ut till en bakgata där flera hade sina parkeringsplatser. Jag hade just gått ner i källaren till lagret för att hämta någon pryl och skulle gå upp till affären igen. Precis då jag kom ut från lagret stod Lennart bakom dörren och skrek böööööö så jag höll på att göra på mig. Lennart sprang gapskrattande uppför källartrappan för att till dom andra berätta om sin hämnd på mig.

Skrattar bästa som skrattar sist tänkte jag. Klockan var ungefär 17.30 och jag visste att då skulle Lennart ner till lagret för att packa filmerna till labbet. Detta var min chans att ge igen och det med råge. Han var lite lat den där Lennart, så han brukade ta hissen istället för att ta de 15 trappstegen ner till källaren och det tänkte jag verkligen utnyttja. Lennart var på gång för sin uppgift med filmerna. Snabbt smög jag ner i källaren och ställde mig vid sidan om hissdörren så osynligt som möjligt. Jag hörde att hissen var på väg ner och när dörren öppnades så skrek jag med minna lungors fulla kraft BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ !!!!!!!! Men till min stora förskräckelse så var det inte Lennart som kom ut , utan en helt annan person. Det fanns bara en sak som kunde rädda mig och det var in på lagret vars dörr j var öppen som väl var.. I samma ögonblick som jag smällde igen lagerdörren hörde jag ett skratt som tjutet från ett lokomotiv uppifrån affärens bakdörr. Det var Lennart som hade fått en dubbel hämnd. Själv vågade jag mig inte ut från lagret på en bra stund och hur det gick för den stackarn som kom ut från hissen fick jag aldrig reda på, men en blöt fläck i byxan borde det blivit.